Skolans historia
Det finns en anekdot som berättar om hur Grankulla Samskola grundades: fru Louise Lybeck, nyinflyttad på Vallmogård tillsammans med sin man och sina barn träffade Aktiebolaget Grankullas verkställande direktör Janne Thurman. Fru Lybeck konstaterade att visst var Grankulla ett trivsamt samhälle men nog var det besvärligt då det inte fanns en skola på orten. Till detta lär Janne Thurman ha svarat ”men snälla fru Lybeck, grunda en skola”.
Sagt och gjort, Louise Lybeck satte i gång tillsammans med några andra driftiga damer och den 16.9.1907 kunde de första elva eleverna börja sin skolgång. För att få ett nödigt startkapital grundades ett skolaktiebolag, som dock hade vissa svårigheter i att få aktierna sålda. Dagmar Neovius, en annan av de driftiga kvinnorna, vädjade bl.a. med följande text till de presumtiva aktietecknarna: ”hur skall väl inte livet gestalta sig för dem som redan som barn varit utsatta för alla dessa olikartade hetsande och nervretande inflytelser i form af gatulif, nöjen m.m.” Därför skulle en skola i lugn lantlig miljö kunna hjälpa de unga att växa upp till harmoniska individer!”
Under de första åren verkade skolan i hyrda lokaliteter i änkefru Holmqvists villa i närheten av stationen. Då elevantalet såg ut att växa, bestämde man sig för ett eget skolhus. Skolaktiebolaget omändrades till Grankulla skolförening och denna började nu förverkliga drömmen. Aktiebolaget Grankulla donerade en tomt vid Stationsvägen och ett skolhus med en sal, tre klassrum och en lärarskrubb kunde byggas och tas i bruk hösten 1909.
Det första skolhuset är idag en del av ungdomsgården, även benämnt Röda ladan. Det är frågan om den äldsta delen, som vetter mot Stationsvägen. Med åren som gick växte skolan och an efter byggdes skolhuset till. Men då inte heller huset efter alla tillbyggnader var tillräckligt stort köptes den närbelägna villan, villa Odenwall. Idag verkar inte skolan längre i Röda ladan, men nog i Odenwalls nedre våning. Övre våningen, som byggdes då villan togs i skolbruk, används idag av Grankulla konstskola.
Röda ladan, det vill säga ungdomsgården.
Redan från början tänkte man sig att skolan även skulle ha ett internat för att på detta sätt kunna locka svenskspråkiga elever från finska orter. På hösten 1910 kunde elevhemmet börja sin verksamhet, även det först i hyrda utrymmen. Men även elevhemmet kunde snart flytta till ett eget hus, senare byggdes ett till. Elevhemmen, Granhult och Berga, fick namn efter sina första föreståndare, Leni Hult och William. A. Bergendahl.De stod på den tomt där Granhultsskolan nu står. Elevhemsverksamheten pågick till 1960-talet.
Grankulla samskola kom att i mångt och mycket att präglas av skolans mångårige rektor, Magnus Hagelstam. Han anställdes som rektor 1910 och verkade som rektor till 1947 och efter det ännu som timlärare. Som rektor fick Magnus Hagelstam de mest vitt skilda uppgifter bl.a. fick han, utbildad modersmåls- och historielärare, undervisa gossarna i gymnastik. Då skolan genast blivit för trång och ingen gymnastiksal fanns att tillgå, satte han de raska gossarna att under gymnastiklektionerna röja upp bland allt byggbråtet på skolgården! Hagelstam hade flere nya pedagogiska idéer, bl.a.. ivrade han för friluftsliv. En vacker vinterdag kunde hela skolan fara på skidutfärd, ibland skidade man till Ingå och tog sedan tåget tillbaka.
Grankulla samskola hade snabbt vuxit och på 10 år ökat elevantalet från 11 till närmare 300. Redan några år efter starten utdimitterades de första studenterna, de flesta pojkar. Hagelstam ville då införa en fortsättningsskola även för flickor, en mera praktiskt betonad linje för de flickor som inte eftersträvade studentexamen. Linjen skulle ha två klasser och vara förenad med ett internat och vara ”karakteriserad av en fruktbringande samverkan mellan praktiskt och andligt arbete, mellan hemliv och skola”. Linjen började sin verksamhet 1913 och döptes snabbt av eleverna till Klostret. För Kloster-linjen inhandlade Skolföreningen villa Gahmberga på Kavallvägen. Byggnaden tillhör idag Grankulla stad, kallas Klostret och inrymmer stadens tjänstebostäder. Det kan nämnas att första gången lejonfanan drogs upp i topp i Grankulla, som symbol för det fria Finland var på Klostrets tak! Klosterverksamheten upphörde på 1940-talet.
Rektor Hagelstam, kallad Bocken, höll hårt på diciplinen, med metoder som i dagens skola skulle vara helt otänkbara. ”Inte sa han någo till mig, han sopade golvet med mig” konstaterade en elev då klasskamraterna undrade vad ”Bocken” sagt då eleven varit inkallad till rektors kansli för att reda upp någon oklarhet. En annan elev blev relegerad eftersom man sett honom röka, på tåget till Helsingfors.
På 1930-talet ombildades Skolföreningen till Stiftelsen Grankulla samskola. Den hade som uppgift att inte bara driva skolan och hålla skolfastigheterna i skick utan också att locka duktiga lärare till Grankulla, detta lyckades eftersom stiftelsen samlade in medel för att kunna utbetala en bättre lön än de flesta andra skolor. Genom tiderna har mången lärare trivts länge i skolan! Efter att grundskolan infördes 1977 var detta naturligtvis inte längre möjligt men mången lärare trivs dock ännu: bland dagens lärare kan nämnas matematiklektorn Anne Waselius, som förutom att hon gått i skolan från första klass till studenten nu undervisat i sin gamla skola i över 30 år!
Då höstterminen 1977 började, 70 år efter starten, infördes grundskolan även i landets södra delar. Lågstadiet övertog de lägsta klasserna, nu 5:an och 6:an och de övriga klasserna delades upp i två skolor: Hagelstamska högstadiet och Gymnasiet Grankulla samskola. Hösten 1977 hade dessa två skolor ca 800 elever, idag uppgår elevantalet till ca 650.
Redan före grundskolans införande hade de gamla skolbyggnaderna visat sig för små och byggandet av det stora skolcentret påbörjades. Under årens lopp har man sedan byggt till. För två år sedan revs paviljongen, byggd på 1960-talet. Det var första gången som något revs på skoltomten! I stället för den har vi fått en länge efterlängtad tillbyggnad, Nya Paviljongen. Skolan tog den i bruk i början av höstterminen 2002, en fin 95-årsgåva!
Katarina af Hällström